litenstrumpa

Och med det menar jag i alla olika slags relationer, och i just detta så menar jag vänner, om man har en vänskap som är värd otroligt mycket så är man aldrig ensam i vänskapen man har mellan varandra, det förstår väl vem som helst.

ibland så känns det som att orden "kommer du ihåg vad vi gjorde då?" dom orden spelar liksom ingen roll längre, och det man gjort inte heller spelar roll, att man alltid har funnits där hela tiden, när det finns dom som knappt lyft ett finger för att det var andra saker som var viktigare. tänker inte säga vem eller vad jag pratar om, för att jag tror att texten säger ganska mycket i sig ändå.
jag vill inte alltid vara den som alltid finns hela tiden, jag är trött på det. faktiskt så är jag det. man kanske har växt ifrån varandra, fast att man igentligen har nekat för sig själv att man gjort det? man är på helt olika ställen i livet, men ändå så otroligt lika, hur går det ihop? Jag är glad att det alltid har varit så, men är det så fortfarande? det får helt enkelt tiden bestämma.